SEIn memoriam
Nostalgični bluz
Ko sam ja?
Majušna čestica u beskonačnosti svemira.
Žena sa dojkama preobraženim u jabuke, smokve, toplinu majčinstva, tintom začarane pisaljke.
Melankolični sanjar s koferom punim prošlosti i rasutih sjećanja.
Moram da znam a ne razumijem ništa.
Nešto bi moglo biti drugačije ako bi prestala ova čežnja, vrelija i pohotnija od požude što žubori i rominja krvotokom kao zvijezdama opčinjena Cigančica.
Šta je smisao besmisla?
Majci sam obećala da ću biti sretna.
Više nisam sigurna šta je to, a ona je samo bijeli oblak, nedostižan mom vidokrugu, kao i zemlja koju često sanjam sa magličastim odrazom u napuklom ogledalu mjeseca.
Srednjovječna žena majčinski brižno zalijeva cvijeće i povjerljivo šapuće sanjivoj maćuhici, ništa nije kao što je bilo.
Pozorišna kafana miriše slučajnim susretima, prosutim pićem i zvukovima nostalgičnog bluza.
Žene posrću na visokim potpeticama omamljene požudom, parfemom i romantičnom slikom predvečerja.
Tek upaljena svjetla usidrenog grada, miris muškog tijela, galop misli prekida slatkoću poljupca.
Pospani spiker izvještava o novim katastrofama.
Poplave, zemljotresi, ratovi, kolone izbjeglica a uljana repica bezobzirno cvjeta na mekim poljanama kao da ne postoji ništa osim sunca i vode.
Između bjeline hartije i neba zastajem ulovljena prizorom na ulici.
Mladić i djevojka se kikoću zagolicani plamičcima ljubavi.
Ništa nije kao što je bilo a vozovi i dalje hukću po voznom redu.
Igram u predstavi zamorno dugoj i jednoličnoj, a još nisam smislila drugi čin.
Utjeha zvuči kao jeftina reklama, pa i ovdje raste cvijeće, i noći su obasute zvijezdama.
Ništa ne može ublažiti ružni osjećaj da je listove iz scenarija odnio sjeverni vjetar.
Bez mirisa i oblika kaplje praznina u nešto bezimeno i neuhvatljivo poput vjetra, poput vlastite sjene.
Loša vremena za ljubav i poeziju.
Ništa nije kao što je bilo u ovom svijetu izgriženom egoizmom i besmislom.
Planeta Zemlja spokojno krstari kosmičkim putanjama.
Vasvija Dedić-Bačevac: Kära mor, jag drömmer om vårt hem (2009, Koferaši)(Jedna od deset najboljih pjesnikinja na evropskom pjesničkom turniru »Vitez poezije« u Mariboru, 2012)
In memoriam
Nostalgisk blues
Vem är jag?
En pytteliten partikel i rymdens oändlighet.
En kvinna med bröst förvandlade till äpplen, fikon, värmen i moderskapet, bläcket från en förtrollad penna.
En melankolisk drömmare med en resväska full av förflutet och spridda minnen.
Jag måste få veta och jag förstår ingenting.
Det kunde varit annorlunda om denna längtan, hetare och liderligare än den lust som rusar och rasar genom blodet som en mångalen zigenerska, hade upphört.
Vad är meningen med detta nonsens?
Jag lovade mamma att jag skulle bli lycklig.
Jag är inte längre säker på vad det är, och hon är bara ett vitt moln, utom synhåll, likt det land jag ofta drömmer om, med sin disiga reflektion i månens spruckna spegel.
En medelålders kvinna vattnar blommorna med moderlig omsorg och viskar förtroligt till den drömska styvmorsviolen, ingenting är som det varit.
Teaterbaren doftar av slumpartade möten, spillda drinkar och nostalgisk blues.
Kvinnor stapplar på sina höga klackar, omtöcknade av lust, parfym och en romantisk bild av natten.
De nytända ljusen från den förankrade staden, doften från en manskropp, tankarnas galopp avbryter kyssens sötma.
En sömnig röst rapporterar om nya katastrofer.
Översvämningar, jordbävningar, krig, flyktingströmmar och raps frodas hänsynslöst i mjuka fält som om det inte finns något annat än sol och vatten.
Mellan papprets vithet och himlen stannar jag upp, fångad av scenen på gatan.
En ung man och flicka fnissar, kittlade av kärlekens lågor.
Ingenting är som det varit och tågen dånar fortfarande vidare enligt tidtabellen.
Jag spelar i en långtråkig och enformig pjäs, och jag har inte tänkt mig en andra akt än.
Tröst låter som billig reklam, så blommor växer även här, och nätterna är överösta med stjärnor.
Ingenting lindrar obehagskänslan att nordanvinden har blåst bort manusets löv.
Luktlös och formlös droppar tomheten ner i något namnlöst och svårfångat som påminner om vinden, som sin egen skugga.
Det är dåliga tider för kärlek och poesi.
Ingenting är som det varit i denna värld som gnags av själviskhet och meningslöshet.
Planeten Jorden färdas fridfullt längs kosmiska stigar.
Vasvija Dedić-Bačevac
Översatt från bosniska av Haris Tucaković och Freke Räihä
(Vasvija Dedić-Bačevac var en av de tio bästa poeterna vid den europeiska poesiturneringen »Poesiens riddare« i Maribor, 2012)
Vasvija Dedić-Bačevac: Kära mor, jag drömmer om vårt hem (2009, Koferaši)Det här inlägget finns även på:
BA