SEBosanskohercegovačka proza
Mornari zelene armije
Iz: Knjiga o Uni (2011)
Nešto bi zasjalo u zraku, svečano eksplodiralo, prirodni cirkus bi najavio polen u cvjetovima, trijumf zelenila u gradskom parku. Neizlječiva proljetna sjeta zaposjedala je svaku misao, svaki busen trave, narušavajući red vožnje letećih insekata, što su se sudarali u zračnim avenijama, pijanstvo u zemlji i zraku iz kojeg će se roditi nešto veličanstveno. Proljeće je to čudo koje dolazi, koje se ostvaruje kao vatromet na nebu. Kada će stas svake djevojčice, zrele žene biti hormonski magnetičan. A mali Krakatau u gaćama težiće erupciji.
Uštinuo bih se da potvrdim vlastitu smrtnost, jer smo napravljeni po imidžu gospodina boga, pa sam za trenutak pomislio kako postajem bestjelesan od miline.
Proljeće je taj karneval koji će čitav svijet dovesti na ivicu lakrdije. Tako bi siva ledina začas postala zeleni atlantik trave kojim je bilo moguće zaploviti, samo da smo imali snage smanjiti se na veličinu mrava i veselog skakavca. A to je bilo jako teško u svijetu kojim su vladali odrasli, pokušavajući nas na sve načine učiniti sličnima sebi, namrgođenim brkatim ljudima, što su obavljali važne poslove za opstanak naše velike i snažne države. Ali ja nisam želio biti brkat, nije mi se naprečac odrastalo.
Vjerovao sam u crvenu boju svoje pionirske marame. Kao u krv svih zemaljskih proletera koji će zbiti redove u podzemnim tvornicama, žudeći za svjetskom revolucijom kada ih Marx, Engels i Lenjin dignu iz mrtvih. Poslije je bila dovoljna jedna knjiga Karla Štajnera 7 000 dana u Sibiru da, blago, nesigurnom linijom, prekrižim komunizam sa dragog mi spiska svetih izama iz mog srednjoškolskog dnevnika. Jezikom Partije rečeno: postao sam revizionista. Poput Rose Luxemburg koju smo mrzili, jer je napustila izvorne tekovine revolucije i postala ogavni imperijalistički agent. Barem su nam tako servirali u udžbenicima iz marksizma.
Sve je bilo u službi naše snažne države, četvrte vojne sile na planeti, čijim čeličnim armijskim krilima smo bili i više nego ponosni, pa su čak i grmovi nekog sitnog drveća, u gradskom parku, bili zasađeni geometrijski precizno, kako bi njihov raspored napravio veliku i lisnatu zvijezdu petokraku. U grmovima velike lisnate petokrake svoja gnijezda su savijali crvendaći, radnička klasa među pticama, ta krasnaja armija jednoličnog izgleda koja se nije isticala bogzna kakvim pjevačkim mogućnostima, ali bila je to marljiva i poslušna ptičija omladina koja je stalno gradila svoje sive viseće domove u grmlju drveta čije bobice su imale crvenkasti sok gorkoga okusa.
Crvendaći su bili, ipak, draga pernata bića koja su uvijek cvrkutala i neumorno radila na razvijanju svojih malenih društveno-političkih zajednica stvarajući jednu sigurnu ptičiju komunu u kojoj je svako dobijao prema svojim potrebama i zaslugama. Bilo je to istinski besklasno društvo, jer su svi njegovi članovi imali jednaka ljudska prava kao u hiperborejskoj zemlji Švedskoj.
Faruk Šehić: Knjiga o Uni»Samo vi gazite travu«, grmio bi čuvar parkova Kosta u sivozelenoj uniformi sa ruskom šapkom na glavi u čijem klobučastom hladu je mogla uživati porodica sa dvocifrenim brojem članova.
»Ako Centralni komitet donese takvo naređenje, i trava će biti crvena«, pokušavao nas je Kosta zastrašiti pozivajući se na grandioznu masonsku ložu koja je upravljala našom velikom i snažnom državom, a sve to samo zbog toga što smo voljeli hodati po travi skupljajući tratinčice i zvjezdolike cvjetove maslačka. Više me bilo strah njegove šapke, nego njegove koščate pojave, lica sa široko postavljenim jagodicama, i zloćudnim okicama sive boje kojima je, službeno ljut, strijeljao pogledom namjesto pozdrava. Totalna moć države se ogledala u tome što je i najniži sloj vlasti, utjelovljen u parkaru Kosti, bio perfektno zastrašujući.
Bježali smo od njega kao đavo od krsta, i čekali bismo da se spusti u grad cestom deklamujući napamet naučene partijske slogane pred kojima je čak i kora bagrema bivala nekako glatka i meka. Zatim bi brže-bolje otišli do divljeg i neukrotivog grmlja sa čvrstim šibama po kojima su nicale žute latice skroz obrastajući grane nepoznate biljke koju smo nazvali magelana. To su bili naši brodovi koje smo krstili prezimenom čuvenog portugalskog moreplovca Fernanda Magellana.
Svaka magelana (lat. Forsythia, naški forzicija ili zlatna kiša) je mogla primiti na sebe dva mornara i kapetana. Magelane su bile zasađene blizu jedna drugoj tako da smo se mogli vidjeti i dovikivati na svojim zamišljenim putovanjima. Najzgodnije bi bilo kad bi puhao kakav topli proljetni vjetar, tada bismo imali približnu imitaciju oluje što je zatezala konopce naših jedrenjaka i ljuljala nas na granama kao mornare koji se bore protiv pobješnjelog mora. Najednom bi se sve počelo vrtjeti oko nas, trava i drveće, šljunak na stazama i okolne kuće. To je bio trenutak u kojem smo bili oslobođeni gravitacije. Zemlja bi se obrnula i svijet je visio iznad nas, a mi bismo izdavali odrješite komande hrabro otiskujući se ka nebeskoj pučini. Jedrimo bez straha, naša srca su astrolab i busola.
Gle, tu je bilo ono drvo, čudesno drvo čije stablo je bršljan skroz prekrio, pa se uz bršljanove čvrste žile bilo lako popeti u krošnju u kojoj se, zaista, nije moglo znati šta je list originalnog drveta, a šta je klizavo lišće bršljana, tu bih se popeo, u krošnju nalik na afro frizuru. Unutra je bilo tiho i mirno. Tama u krošnji je bila moj saveznik, a ispod je prolazila glavna ulica Maršala Tita, ljudi, auta, konjske zaprege, hitna pomoć, pogrbljene seljanke, i one uspravne s teškim teretom na svojim glavama – ti vratovi su sigurno mogli nositi i zemljine ploče na sebi, ploče na kojima je počivalo njihovo domaćinstvo – prolazili su starci gorko pljujući sadržinu koja je bila similarna gorčini njihovih života, sve se tu kretalo, kolone mrava i marve, gušteri i crveno-crne bube, ovce sa visokih grmečkih pašnjaka, nomadski ovčari sa šubarama nalik na one kozačke, slijepci i pijanci, djeca i omladina, radnici koji su bili i pijanci, bujice ljudi koji ništa nisu znali, koji ništa nisu očekivali, jer niko nije mogao vidjeti budućnost. Ona je bila zagarantovana težinom kamenih slova kojima je bilo ispisano ime najvećeg sina svih naših naroda i narodnosti na Tećiji. Ja sam bio u krošnji, unutra je bilo tiho i mirno. Nevidljiv sam. Nema me. Još ako zatvorim oči i svijet će postati nebitan. Biću samo ja, mala svjetiljka u tami, pred oluju koja nadolazi iz pravca Grmeča. Jedno tijelo, ništa više, koje drhti od hladnoće dok vjetar juri kroz zelene grane. Na osmatračnici običnog života, tajnog života, ispod gradskog parka, na rubu asfaltne ceste kojom je Kosta odlazio u istoriju noći, postrojavajući oblake i sumnjiva nebeska tijela, odozgo sam osmatrao. Izuzev zamamnih ženskih bokova, more je bilo mirno, ništa se nije talasalo. Prošlost i budućnost, sve je to isto. O, ljudi, tecite kao da ste voda! Smrti sam se jako bojao, međutim, gdje god sam pogledao nje nije bilo na vidiku.
Faruk Šehić
Fotografija autora: Almin Zrno
Bosnisk-hercegovinsk prosa
Gröna arméns matrose
Från: Knjiga o Uni / Boken om Una (2011)
Något brukade glänsa fram i mörkret, explodera högtidligt, naturens cirkus anmäldes av blommornas pollen, grönskans triumf i stadsparken. Vårens oläkliga melankoli tog makten över varenda tanke, varje grästorva – störde tidtabellen för de flygande insekterna, som kolliderade på luftavenyerna, en berusning på jorden och i luften, ur vilken något storslaget föddes fram. Detta underverk i antågande är våren, som manifesterar sig i ett himmelskt fyrverkeri. Då blir varje ung tjejs, varje mogen kvinnas kroppsform hormonellt magnetisk. Och den lilla Krakatoa i kalsongerna traktar efter utbrott.
Jag brukade nypa mig själv för att påminna mig om min egen dödlighet, eftersom vi är skapade till herren guds avbild, och för ett ögonblick fick jag för mig att jag höll på att bli kroppslös av förälskelse.
Våren är en karneval som för hela världen till lättsinnets rand. Då förvandlas det grå ödelandet genast till ett grönt gräsatlanten, som vi kunnat genomsegla, om vi bara haft kraften att förminska oss till en myras eller glad gräshoppas storlek. Men det var väldigt svårt i en värld vilken styrdes av de vuxna som på alla sätt försökte få oss att likna dem – trumpna män med mustascher, som utförde viktiga uppgifter för vårt stora och starka lands fortbestånd. Men jag ville inte ha mustasch, jag ville inte bli stor i ett nafs.
Jag trodde på min pionjärscarfs röda färg. Liksom på all världens proletärers blod som skulle förenas i de underjordiska fabrikerna, törstande efter världsrevolutionen, när Marx, Engels och Lenin skulle uppväcka dem från de döda. Senare skulle det räcka med blott Karl Steiners bok 7 000 dagar i Sibirien, för att jag, mjukt, med ett osäkert streck, skulle stryka kommunismen från min älskade förteckning över heliga ismer i gymnasiedagboken. För att tala med Partiet: jag blev revisionist. Likt Rosa Luxemburg, som vi avskydde, eftersom hon övergivit revolutionens urströmningar och blivit en vidrig imperialistisk agent. Det var åtminstone så vi fick det serverat i läroböckerna i marxism.
Allt tjänade vårt starka land, de fjärde krigsmakten i världen, vars armévingar av stål vi var så stolta över att till och med småträdens buskar i stadsparken hade planterats ut med geometrisk precision så att deras rader formerade en stor och buskig femuddsstjärna. I den väldiga femuddiga stjärnans buskvegetation hade rödhakarna – denna fågelvärldens arbetarklass – byggt sina bon. Denna till utseendet uniforma röda armé, som inte utmärkte sig med gud vet vilka sångarfärdigheter, men utgjorde ett flitigt och lydigt fåglarnas ungdomsförbund, som oavlåtligen byggde sina grå och hängande hem i buskarna till träd vars bär hade en rödaktig saft med en bitter eftersmak.
Rödhakarna var likväl kärkomna flygfän som ständigt kvittrade och outtröttligt arbetade på att utveckla sina små socioekonomiska gemenskaper och skapa en trygg fågelkommun där det åt var och en skulle vara givet efter behov och förtjänster. Det var också ett verkligt klasslöst samhälle, eftersom alla dess medlemmar hade samma mänskliga rättigheter, som i det hyperboreiska landet Sverige.
Faruk Šehić: Knjiga o Uni / Boken om Una»Trampa ni bara på gräset«, dundrade parkvakten Kosta i sin grågröna uniform och huvudet täckt av en rysk hatt i vars klotformade skugga en tvåsiffrig familjs alla medlemmar hade kunnat gona sig.
»Om Centralkommittén beordrar det, så ska till och med gräset vara rött«, försökte Kosta skrämma oss med hänvisning till den grandiosa frimurarloge som styrde vårt väldiga och starka land, och det bara för att vi gillade att stryka omkring på gräset och plocka tusenskönor och stjärnlika maskrosblommor. Jag var mer rädd för hans nävar än för hans beniga uppenbarelse, ansiktet med de glest placerade kindknotorna, hans ondsinta, små gråfärgade ögon, som han, tjänstepliktigt ilsken, sköt blickar omkring sig med istället för att hälsa. Statens totalitära makt speglades i att även dess allra lägsta nivåer, som parkvakten Kosta förkroppsligade, var fullständigt avskräckande.
Vi skydde honom som djävulen korset, och vi brukade vänta på att han skulle gå ner på stan och deklamera utantillinlärda partislogans jämfört med vilka till och med en akaciastam liksom blev slät och mjuknade. Sedan brukade vi hals över huvud bege oss av till det vilda och okuvliga buskaget där gula blomblad slog ut och fullständigt översållade grenarna till den obekanta växt som vi kallade magelana. De var våra skepp som vi döpte efter namnet på den berömde portugisiske sjöfararen Fernando Magellan.
Varje magelana (lat. Forsythia och gullregn på vårt språk) kunde ta ombord två sjömän och en kapten. Magelanerna var planterade intill varandra så vi kunde se och ropa till varandra på våra fantasiresor. Underbarast var det när ljumma vårvindar fläktade. För oss liknade det en storm som spände våra segelfartygs tåg och gungade oss på grenarna som sjömän i kamp mot de rasande elementen. Plötsligt brukade allting runt omkring oss sättas i gungning – gräset och träden, gångarnas grus och de omgivande husen. I detta ögonblick befriades vi från tyngdlagen. Marken vändes upp och ner och världen blev hängande över oss, men vi utdelade kavata kommandon och sköt förslaget ut mot det himmelska fastlandet. Och vi seglar utan rädsla – våra hjärtan är både astrolabium och kompass.
Se, där fanns också det där trädet, det där förunderliga trädet, vars stam var så övervuxen av murgröna att det var lätt att klättra uppför dessa fasta senor ända upp till trädkronorna, där det var helt omöjligt att skilja på värdträdets löv och murgrönans halkiga lövverk. Jag brukade klättra upp dit, till trädkronan, som liknade en afrofrisyr. Därinne var det tyst och lugnt. Kronans mörker var min bundsförvant. Därinunder löpte pulsådern Marschall Titogatan fram, bilar, människor, hästvagnar, ambulanser, krumma och rakryggade bondkvinnor med tunga bördor på sina huvuden – halsar som säkert också kunnat bära upp kontinentalplattorna – de plattor som deras hushåll vilade på. Här passerade gamlingar som spottade ut ett innehåll lika bittert som deras förbittrade liv, allt rörde sig här – kolonner av myror och boskap, ödlor och svartröda skalbaggar, får från betesmarkerna högt upp på berget Grmeč, nomadiserande herdar med fårskinnsmössor som liknade kosackers, blinda och fyllhundar, barn och unga, arbetare – också de fyllhundar, ett myller av ovetande människor, människor som ingenting förväntade sig, eftersom ingen kunde skåda in i framtiden. Och denna betryggades av tyngden i de bokstäver, med vilka man skrivit namnet på alla våra folks och folkslags allra största son, som fanns inhuggna i sten på kullen Tećija. Jag befann mig inne lövverket, därinne var det tyst och lugnt. Jag är osynlig. Jag finns inte. Om jag dessutom sluter ögonen, blir världen också oväsentlig. Bara jag ska finnas – en liten eldfluga i mörkret, inför den storm som närmar sig från Grmeč-hållet till. En kropp, inget mer, som huttrar av kyla medan vinden jagar genom de gröna grenverken. I det vanliga livets, det hemliga livets utsiktstorn, över stadsparken, i utkanten av den asfaltsväg längs med vilken Kosta försvunnit ut i historiens mörker, där byggde jag moln och konstruerade sinistra himlakroppar medan jag betraktade allting från ovan. Och med undantag för de förföriska kvinnohöfterna, var havet stilla – där fanns inga gungande vågrörelser. Förflutenhet och framtid – är ett och detsamma. O, människor, flyt bara på, som vore ni ett vatten! Jag har fruktat döden, men vart jag än skådat, har den ej stått att finna.
Faruk Šehić
Översatt från bosniska av Pontus Lindgren-Ciampi
Författarfoto av Almin Zrno
Det här inlägget finns även på:
BA