Sead Husić

Om dikten

Ett samtal om dikten »Rakbladet« av Melida Travančić

Vad representerar rakbladet för Melida Travančić?

Rakbladet är för mig en symbol för skärpa och förmågan att avlägsna delar, det överflödiga… att få syn på och framhäva den underliggande skönheten – den i förstone osynliga. I verkligheten syftar rakbladet till att skära bort och avlägsna det överflödiga, medan det i dikten har en annan betydelse, det skär bort och avlägsnar de ansamlade känslorna. Eller allt slags överflödighet. Så blir sanningen tydligare kvar. I diktens sammanhang är varken bortskärandet eller uppstyckandet våldsamt eller dramatiskt, men man måste förstås vara försiktig med rakbladet, för både vi och andra kan lätt komma till skada. Rakbladet är ett föråldrat föremål som män sällan använder i våra dagar, den är en symbol för intimitet, för att betrakta den andre i spegeln… Jag kan ge rakbladet en väldigt lång rad betydelser… men för mig är det idealiskt för att tyst och precist skära till saker utan ytterligare förklaringar.

Ser man bättre med ett öga?

Man ser inte bättre, men man ser klarare. I dikten är det någonting som sker mot det lyriska subjektets vilja. Allt som »blicken« sätter igång kommer inte av fullhet utan av förlust. Att förlora den fulla bilden av världen betyder i det här sammanhanget att klarare se dess halvheter, brustenheter. Att se detaljerna. Drömma om de förlorade delarna. Fantisera fram dem.

Kan litteraturen, i synnerhet poesin, (börja) tala om alla de ting som vi förblir stumma inför, såsom du i dikten talar om det trauma som sjukdomen förorsakat?

Det är också en av litteraturens funktioner, för mig särskilt poesins. Här finns flera trauman som förorsakats av sjukdom, såväl fysiska, som psykiska frakturer. Poesin har den där kraften att gestalta, att tala, att konfrontera oss med det som man helst håller tyst om. Och det understryker jag speciellt när det handlar om kvinnor och alla de (sociala) sjukdomar som plågar oss. Om detta måste vi tala.

I dikten är det som om du skär med »rakblad«. Rakbladet som traumatisk erfarenhet eller kanske estetisk njutning?

För mig är det alltid svårt att upptäcka allt det jag lagt in i dikten när jag talar om min poesi, särskilt om en konkret dikt, eftersom jag känner jag styr läsaren i tolkandet. Jag skär i både liv och dikt. Därför är det, rakbladet både det ena och det andra, beroende på tillfälle. Både en traumatisk erfarenhet, som jag strävar efter att bli medveten om och som jag strävar efter att fri från, men också en estetisk njutning. För rakbladet är kraftfullt, vackert, kallt och skarpt. Hur starkt rakbladet är som symbol visar också det här samtalet.

Är Dalmatien en missförståndets eller en förskjutningens plats som det lyriska subjektet »börjar tala« om med sitt vänstra öga?

I den här dikten är Dalmatien inte bara en faktiskt existerande plats. Här är det så mycket mer. Den ständiga återkomstens plats, den symboliserar här havet – denna mäktiga (ur)kraft som sätter allt i rörelse. En sagolik plats där jag vill leva, inandas havet och skriva dikter, om allt det varit möjligt. Det stämmer, det är också en förskjutningens plats, det lyriska subjektet är fysiskt närvarande här, men det är emotionellt frånvarande på den platsen. Hon befinner sig där som mannen som liknar en hund är – på andra sidan världen. Och vänsterögat? Nu är det en rymd där hela världen speglas.

Rakbladet

Från: nomad.ba (31 okt 2023) & Moja majka hrani mrtvog psa / Min mamma matar en död hund (2023)

läkaren tillslöt mitt vänstra öga
med ett stycke vitt tyg
nu får vi vänta på att se resultatet om ett par dar
sa han frånvarande.

nu ser jag bara delar av världen
ett halvt äpple, en halv lunch,
en halv säng, en halv bok,
och en halv man, som står vid havet
(på andra sidan världen)
och samtalar med en hund

jag minns att jag från Dalmatien för längesen
skickat honom ett foto på hunden
och skrivit att den hejdlöst påminner mig om honom

nu tror jag att det är därifrån
alla våra missförstånd
och min huvudvärk kommer

min väninna har diagnostiserats med bröstcancer
i ett tidigt stadium och ska opereras imorgon
hennes syster kan inte tala om det

jag stänger av telefonen och teven
och förhindrar på så vis dåliga nyheter från att nå mig

i drömmen dör min gamla professor
och talar med mig om franciskanerna
och Ivo Andrićs verk
men jag lyckas inte tala om för honom
att jag bara ser halva världen nu
och att bilden är mycket klarare och skarpare

jag klipper naglarna och håret framför spegeln
scenen påminner mig om Marina Abramović
och om en kropp som brinner i en femuddig stjärna

See also

Poet Nr 1 (2026)

Goran Simić

ingen förstår konsten i dag
inte heller denna dikt

synerna omkring mig skrämmer publiken

jag saknar att luta mitt huvud mot hans hjärta
som den där novemberdagen
efter att vi hade älskat
och att tala om poesi med honom
och att han hindrar mig från att begå självmord

jag saknar världen i mitt vänsteröga,
och jag saknar mannen som påminner mig om en hund.

Melida Travančić
Samtalet leddes av Sead Husić
Översatt från bosniska av Pontus Lindgren-Ciampi